Så här lyder de etiska reglerna i SFAIM

Med idrottsmedicin avses i detta sammanhang utövning av idrottsmedicinsk verksamhet i samband med tävlings- och motionsidrott dels i rådgivande syfte för att förebygga sjukdom och skada, dels i behandlande syfte. Samma regler som gäller inom den medicinska etiken i allmänhet skall också gälla inom idrottsmedicinen. Av särskild betydelse är:
att idrottsmedicinarens främsta mål skall vara individens hälsa.
att aldrig skada och
att idrottsmedicinaren inte får göra sin auktoritet gällande så att den inkräktar på individens rätt att bestämma över sig själv - dock är idrottsmedicinaren skyldig att lämna adekvat medicinsk information för att underlätta för idrottsutövaren att själv bestämma. Den idrottsmedicinare som behandlar eller ger råd till idrottsutövaren skall ha speciellt kunnande i idrottsmedicin. Förutom det rent medicinska kunnandet innebär det även krav på kunskap om de speciella fysiska och psykiska krav som ställs på idrottsutövaren liksom om den sociala situation inom vilken idrotten utövas. Idrottsmedicinaren måste vara medveten om de intressemotsättningar som kan föreligga, t e x. mellan en lagledning och en idrottsutövare och om de lojalitetskonflikter som kan uppkomma. Om idrottsutövaren är ett barn eller en tonåring måste idrottsmedicinaren ta hänsyn till de speciella risker idrottsverksamheten kan medföra för en person som ännu ej uppnått fysisk och psykisk mognad. Idrottsmedicinaren skall medverka till att kunskaper sprids om de speciella förhållanden som gäller vid träning och tävling för barn och ungdom.

Det är viktigt att dessa kunskaper också når den unge idrottsutövarens föräldrar/ vårdnadshavare och tränare. Idrottsmedicinaren skall kraftfullt motarbeta användandet av metoder som inte står i överensstämmelse med den medicinska etikens krav eller med vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är således oförenligt med medicinsk etik att medverka till doping i varje form. Idrottsmedicinaren får ej heller med olika åtgärder maskera smärta så att idrottsutövaren kan återgå till idrottsutövningen om detta kan medföra risk för framtida hälsa- och funktionsförmåga. Om viss idrottsutövning bedöms förenad med betydande risker skall idrottsmedicinaren försöka eliminera dessa genom att påverka såväl idrottsutövaren som övriga berörda beslutsfattare. En absolut förutsättning för idrottsmedicinarens medverkan i idrottsmedicin är att hans auktoritet som medicinsk expert oinskränkt erkänns och upprätthålles. De bestämmelser och krav som finns rörande journaler inom hälso- och sjuk-vården skall följas inom den idrottsmedicinska verksamheten. Mot bakgrund av allmänhetens och massmediers intresse för information om t.ex. skador hos idrottsutövare och i syfte att undvika spriding av felaktig information - bör idrottsmedicinaren i sådana fall i samråd med idrottsutövaren avgöra vilken information som kan lämnas.